Häxjakten på Liza Marklund

14 01 2009

Idag var jag med i en mediemaktsdebatt arrangerad av tidskriften Neo. Temat var Liza Marklunds bok ”Gömda – en sann historia” (snart omdöpt till ”Gömda – baserad på en sann historia”) som blivit sågad av Monica Antonsson. Ja , ni har säkert alla följt den  nya bloggbävningen som gjorde att de etablerade medierna börjat granska både Marklund och frågan om bristen på bevakningen av hennes bok.

Debatten blev intressant, men också sökande efter sanningen. Som om det går att finna en enda objektiv sanning. Ett tag blev det väldigt mycket en intern debatt mellan TV4 journalister, om beslutet att inte sända ett inslag om sonen Michael var rätt eller fel. Det blev också en häxjakt på Liza Marklund som gav mig lite dålig smak i munnen.

Att Liza Marklund kan fatta beslutet att inte delta i en debatt som hon själv initierade genom att skriva boken inte bara fegt, det underminerar hela hennes trovärdighet. Hur ska hon någonsin mer kunna föra frågan om våld mot kvinnor – som hon på Newsmill menar är syftet med boken? Det ger också en obalans som blir provocerande. På seminariet idag var det bara Marklund som fick stå ansvarig för att media i sin utövning ibland faktiskt lämnar offer kvar som inte får sin röst hörd. Vi vet alla att hon inte är ensam som journalist att hänga ut en historia där alla inte fått säga sitt. 

Och för mig är det här den verkliga utmaningen ligger för journalister inom traditionell media. Här har man i alla år haft rätten till sanningen, till vinkeln och vem som får komma till tals. Men alla accepterar inte det längre. Englas mamma var en som började blogga för att få ge sin oredigerade bild. Monica Antonsson har gjort samma sak. För att hennes bok inte skulle tystas ned valde hon att blogga, vilket har skapat en bloggbävning i klass med FRA.

Så idag fick medierna stå till svars för varför de inte granskat historien om Gömda bättre. De fick svara på varför de som ansåg att Marklund ljugit har blivit tystade i 13 år. Precis som politikerna fick stå till svars i FRA-frågan.

Fler bloggbävningar lär komma. Källkritik och lyhördhet kommer bli en nödvändighet för den som vill vara trovärdig.

About these ads

Åtgärder

Information

13 svar

15 01 2009
Marie

hmm.
Ja.. jag har inte lika mycket kött på benen som dig
angående denna debatt. Visst är det tur att det finns
personer med åsikter och folk som orkar stå på sig.
Men är det värt allt rabalder? Vem bryr sig egentligen?
Varför läser någon ens någons blogg över huvudtaget?
Jo, för att vi har alldeles för mycket fritid.

Tycker det är underligt att hon ger någon ”en konstig smak
i munnen”. När gjorde du något senast som smakade illa
i någon annans mun? Om du var en offentlig person så
hade det också dragits fram i rampljuset…

skulle vilja se dig kliva in i den debatten och stå för det du gjort då.

/Marie.W

15 01 2009
Anna Serner

Ja, konstig smak i munnen kanske var fel uttryck. Men jag tror du missförstod? Det var inte Marklund som gav mig dålig smak i munnen utan häxjakten på henne. Kanske fel uttryck ändå.
Däremot förstår inte jag vad du menar. Vad är din poäng? At debatten är ointressant? Att jag inte skulle våga stå för vad jag har gjort? Att man inte ska begära att någon ska våga stå för vad man har gjort?
Jag håller inte med. Debatten är intressant, för dem som är intresserade. Jag duckar inte för debatter jag startat och försöker att överhuvudtaget inte ducka. Och jag tycker man kan begära det av både mig och andra att åtminstone just försöka. Att som Liza Marklund välja att bara ge ensidiga inlägg i debatten, som idag i DN, är fegt. Hon tackar nej till alla debatter där hon skulle få möta argumenten direkt.

15 01 2009
Gunilla

Hej Anna,

Vad tråkigt att du tyckte att det hela blev lite häxjaktsartat. Det var inte min och Neos mening, utan vi ville ge en plattform dels åt dem som drabbats av orättfärdiga publiceringar i olika former (Elisabeth Hermon med flera) dels diskutera mediernas makt i största allmänhet.
Det kom ett exempel till, som inte hade med Liza Marklund alls att göra, från publiken – nämligen Erica Lejonroos’ historia. Och den hade vi kunnat gå in på mer, tycker jag – jag borde ha presenterat den tydligare för att göra den begriplig, men kruxet var att då hade det blivit _ännu_ mer TV4 i debatten.
Och Elisabeth Hermon lyckades, tycker jag, att be medierna rannsaka sin syn på mediedrabbade personer som ”partiska” inte bara vad gäller just hennes fall – utan i största allmänhet, på ett knivskarpt vis.
I vilket fall som helst: tack så hemskt mycket för att du var med och för att du bidrog till många kloka resonemang om både medieansvar och medierätt!

Gunilla Kinn

15 01 2009
Anna Serner

Jag tycker på det hela att det var en mycket intressant debatt, häxjakten var ju delvis självförvållad av Marklund. Det blir bara knepigt när fler exempel tas upp när hon inte är närvarande. Helheten blev bra!

15 01 2009
Gunilla

Jag vill gärna tillägga, för den som inte vet det, att vi självklart hade försökt få dit andra gäster. Följande var inbjudna men tackade nej eller kom inte av andra skäl:
– representanter för Piratförlaget (fr a någon av de tre ägarna – alltså Marklund, Skarp eller Guillou – eller någon annan representant)
– Niclas Salomonsson, Liza Marklunds agent
– Björn Linnell *)
– Sigge Sigfridsson *)
*) Inbjudna med mycket kort varsel och hade svårt att ta sig tid.

18 01 2009
Stefan

Hej Anna,

Jag vill inte motsäga din uppfattning om häxjakt. Var och en uppfattar på olika sätt. Men vill framföra att jag själv inte uppfattade någon häxjakt på seminariet, bara bitvis en het diskussion.

Mitt minne var snarare åhörarnas frustration över traditionella medias beteende, dess nonchalans före, under och efter en spektakulär publicering. Särskilt kommer jag att minnas TV4-dispyten som blev uppenbar på ett sätt som jag hävdar är oerhört viktig i ett demokratiskt samhälle. Den typen av diskussioner skall inte alltid föras bakom stängda dörrar. Den skall fram i ljuset. Därför var just den delen både het, spännande och viktig för alla – utom för cheferna inom media eftersom en sådan diskussion per definition innehåller kritik. Associationerna kommer inte vara någon häxjakt på Liza Marklund. På det stora hela så tycker jag det var en saklig och sansad diskussion. För att man inte skall somna så bör det dock finnas lite hetta i den, och det fanns det. Tack och lov!

Jag tror inte heller att jag var ensam om min uppfattning. Se t ex:

-Andreas Ekström, Sydsvenskan: ”Det var spännande, bitvis riktigt bra /…/” http://www.andreasekstrom.se/2009/01/14/efter-neo .

-Paul Ronge inne på samma spår: ” Jag var på Neos debatt idag om Liza Marklund. Den var oerhört intressant /…/” http://www.rongekom.se/?p=530

Vi fick dessutom flera engagerande redogörelser, bl a från Elisabeth Hermon, Monica Antonsson och Mias son Michael Hjortsberg. Bara intressant, inte olustigt – utöver innehållet i berättelserna naturligtvis.

18 01 2009
Anna Serner

Jag håller med. Men när vi, förutom att man diskuterade Gömda, fick del av historien om Trossen för 16 år sedan kände jag att oavsett vad som var rätt eller inte så känns det inte bra att Marklund inte var där. Helt enkelt för att om man ska kunna komma nära sannningen krävs fler sidor av historien. Nu ville ju inte Marklund komma, men sanningen om ”Gömda” hade klarat sig utan Trossen-historien, även om Elisabeth Hermon ställde många viktiga och intressanta frågor.

I övrigt har det också kommit reaktioner emot. Peter Kadhammar i Aftonbladet och Karin Thunberg i SvD kritiserar båda mig för ett av mina inlägg i debatten. Mitt inlägg handlade just hur förhållandevis stora delar av allmänheten uppfattar medier. Att de uppfattar att medier inte är intresserade av att skildra sanningen utan bara skildra sin egen valda vinkel. Jag framförde att jag anser att alla journalister borde reflektera själva hur de förhåller sig till hur de skildrar händelser. För om allmänheten misstror mediernas intentioner tappar medierna i trovärdighet. Kadhammar och Thunberg menar att de inte alls behöver reflektera eftersom de inte skapat ”drev”. Jag är medveten om mediers redaktionella uppgifter och att alla journalister inte skapar drev, men jag tror inte att det bara finns en sanning. Och skildrar man andras sanning offentligt måste man ha en ödmjukhet till att andra inte håller med om den vinkel man valt. Att ha en reflekterande roll till sin egen makt är för mig lika självklart som det är svårt. Men vill man vara trovärdig underlättar det med en insikt om att man själv inte alltid har rätt.

18 01 2009
Stefan

En viss grad av ödmjukhet har aldrig skadat.

Jag tittade ex.vis på TV i morse. Konstaterar att inte alla har insett att det kan vara klädsamt och positivt med lite ödmjukhet i sitt förhållningssätt till sin publik. ;-|

En gång i min ungdom hade jag en personlig tvist med ett hyfsat stort bolag i Stockholm, som min pappa hade haft en liten slatt aktier i i nästan 30 (!) år. Vid en bolagsstämma ställde sig den aukt revisorn upp och argumenterade fullständigt hvudlöst emot mig och åberopade till stöd för sin oväld att han minsann var revisor i flera börsnoterade bolag, så min kritik över hans agerande tog han inte åt sig av. Jag replikerade att det förhållandet att han förhoppningsvis gjorde sitt jobb på ett korrekt sätt i de börsnoterade bolagen innebar ju inte carte blanche när det gällde det bolag vi hade att diskutera vid den där bolagsstämman. Han tyckte naturligtvis inte om att jag sa så. Han var 60+ och jag var en glop på 25-26. – Jag fick väldigt mycket rätt 2-3 år senare i det vi hade diskuterat. Jag förlorade i tingsrätten (Per G. Samuelsson satt ordförande) men vann i hovrätten (2 ggr, enhälligt!) och vann i princip även i HD, för väl där så backade de.

Vad jag ville säga med den där anekdoten är att även om Kadhammar och Thunberg för det mesta är på rätt spår så behöver inte det betyda att de alltid är på rätt spår. I media är det ju så viktigt att snabbt inta och försvara en viss ståndpunkt. Å det blir inte alltid rätt. Det gäller att med ödmjukhet rannsaka sitt eget sinne i varje läge så att man själv i alla fall känner gott samvete.

Fan vad besserwisseraktigt allt det där lät. Men jag hoppas att du förstod vad jag menade.

Ha en jättebra vecka!

/S

18 01 2009
Stefan

En viss grad av ödmjukhet har aldrig skadat.

Jag tittade ex.vis på TV i morse. Konstaterar att inte alla har insett att det kan vara klädsamt och positivt med lite ödmjukhet i sitt förhållningssätt till sin publik. ;-|

En gång i min ungdom hade jag en personlig tvist med ett hyfsat stort bolag i Stockholm, som min pappa hade haft en liten slatt aktier i i nästan 30 (!) år. Vid en bolagsstämma ställde sig den aukt revisorn upp och argumenterade fullständigt hvudlöst emot mig och åberopade till stöd för sin oväld att han minsann var revisor i flera börsnoterade bolag, så min kritik över hans agerande tog han inte åt sig av. Jag replikerade att det förhållandet att han förhoppningsvis gjorde sitt jobb på ett korrekt sätt i de börsnoterade bolagen innebar ju inte carte blanche när det gällde det bolag vi hade att diskutera vid den där bolagsstämman. Han tyckte naturligtvis inte om att jag sa så. Han var 60+ och jag var en glop på 25-26. – Jag fick väldigt mycket rätt 2-3 år senare i det vi hade diskuterat. Jag förlorade i tingsrätten men vann i hovrätten (2 ggr, enhälligt!) och vann i princip även i HD, för väl där så backade de. Mitt livs första process var det.

Vad jag ville säga med den där anekdoten är att även om Kadhammar och Thunberg för det mesta är på rätt spår så behöver inte det betyda att de alltid är på rätt spår. I media är det ju så viktigt att snabbt inta och försvara en viss ståndpunkt. Å det blir inte alltid rätt. För egen del gäller det att med ett mått ödmjukhet rannsaka sitt eget sinne så att man behåller ett gott samvete.

Fan vad besserwisseraktigt allt det där lät. Det var inte meningen. Men jag hoppas att du förstod vad jag menade.

Ha en jättebra vecka!

/S

19 01 2009
Veckan som gick - vecka 3 at Same Same But Different

[...] I början av veckan gick Liza Marklund ut och bemötte kritiken kring Gömda. Något som fick Newsmills sajt att lägga av under ett par timmar. Och i slutet av den intervjuades hon av TV4. Däremellan har drevet debatterats flitigt både i gammelmedia och bland bloggarna. Fredrik Wass har sammanfattat debatten som hölls av Magasinet Neo i onsdags. Den kan också ses via Bambuser här. Anna Serner som deltog i debatten har bloggat om det här. [...]

10 03 2009
Gunilla Kinn

Hej Anna och alla läsare,

Bara ett påpekande: Jag håller inte med om att ”sanningen om Gömda hade klarat sig utan Trossen-historien”.
Tvärtom är de ju intimt förknippade, även om Trossen inte dyker upp i boken Gömda utan först i uppföljaren Asyl: samma källa (Mia Eriksson), samma skribent (Liza Marklund) och samma typ av sammanblandning av journalistik och fiktion. Elisabeth Hermons berättelse kan ju verkligen ge en dimension till hur de två (Liza och Mia) gick till väga på fältet.
Tyvärr misslyckades jag av flera skäl verkligen med att introducera Elisabeth Hermon på ett begripligt vis på seminariet. Jag har många gånger önskat att jag kunde göra om just det, och förklara att hon härbärgerade Mia med familj i fem månader just under den tid de levde ”gömda”. Jag hoppas att Medievärldens intervju i nya numret gör ett bättre jobb!
Som jag påpekade på seminariet gav Liza Marklund sin bild (som hon numera är ensam om att stå för, eftersom myndigheterna konstaterade att Hermon var helt oskyldig redan 1993) av det hela i P1:s Medierna i fjol. Tyvärr finns sändningen inte längre på nätet:
http://www.sr.se/sida/Arkiv.aspx?programId=2795&artikel=1910515&date=2008-02-01
Det är synd, för man behöver lyssna på intervjun många gånger (eller läsa ett transkript) för att konstatera att Liza Marklund inte besvarar reporterns frågor. Lyssnar man bara en gång eller slarvigt köper man med lätthet Marklunds bulldozerversion.

13 06 2012
anonym

I augusti 2008, strax innan de stora avslöjandena om ”Gömda” och ”Asyl” publicerades skrev Liza Marklund en beryktad krönika i Expressen efter samma principer som hon använde när hon författade sina bästsäljande böcker. Hon skrev alltså en krönika som en gentjänst till sin dokumenterat ohederliga poliskälla Matilda Galaoul Johansson, en krönika fylld av lögner och förvridna beskrivningar av ett händelseförlopp. Och hon dokumenterade härvidlag sitt eget förakt gentemot brottsoffer som inte ser ut som hon har bestämt att brottsoffer skall se ut. De skall alltså vara kvinnor för att Marklunds hjärta skall blöda. Annars har hon inget emot att håna en person som utsatts för en brutal misshandel.

31 01 2013
Neos seminarium om mediemakt | Magasinet Neo

[...] skriver om seminariet:Gunilla Kinn  (skriver även i GP)Eva Westerberg Anna Serner Maria Byström Johan Norberg [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: