Teknikrally

I Tokyo, dag 3. Ungdomarna kom igår och vallades snabbt till Shibuya, ett mecka för spelhallar, mangacaféer och ungdomar. En enorm ljudnivå! De såg lite skrämda ut, men hämtade sig när vi hyrde in oss på ett internetcafé och gav dem twitteruppdrag.

Vår idé om att de ska gå runt med mobiltelefoner hela tiden verkar inte genomförbar. Kontantkort fungerar inte i våra telefoner, man kan inte köpa en telefon om man inte är japan och de telefoner man hyr har inget fast tak för datatrafik. 1 MB kostar mellan 500-1000 kr, om jag tolkar erbjudandet rätt. Vi får helt enkelt twittra när vi har tillgång till våra egna datorer. Om ni tittar på ungdomarnas twitterflöde på @tutokyo på www.twitter.com kan ni se vad japanska typsnitt vid en japansk dator åstadkommer…

Japan är i varje fall en salig blandning av high tech och old fashion. På tunnelbanan finns griffeltavlor kvar för meddelanden mellan resenärer, trots mobiltelefontäthet. Idag ska vi besöka teknikstaden med alla sina mässor. Vi ska till KDDI Designing Studio samt Akihabara och Sonys showrooms.

#TuTokyo

Idag åker den första delegationen till Tokyo, vi från TU är jag, Lena Victorin och Jon Goland. Imorgon åker ungdomarna Max af Klercker från Nyköping, Malin Adolfsson från Umeå och Joanna Herskovits från Stockholm. Som alla vet följer även min dotter med, på min bekostnad. Max kommer blogga på www.sn.se och övriga bloggar på Framtidsbloggen. Där kan man också följa deras twitterflöde, #tutokyo.

Resultatet av ungdomarnas intervjuer av de japanska ungdomarna samt erfarenheter av studiebesöken på företagen kommer presenteras både som rapport och som seminarium. De som vill att vi ska komma och prata om våra erfarenheter och insikter kan höra av sig till mig på anna.serner@tu.se.

Tack vare Comviq kommer samtalskostnaderna inte belasta TUs budget.

Så här ser NYT-Kindle ut

Niiu – ett nytt sätt

Sitter på INMAs kongress i Liverpool. Jag har själv pratat under en punkt kallad ”Mind the Gap”, där jag försökte provocera fram att marknadstänk.

Min tes är att om man kan ta betalt för en flaska kranvatten kan man ta betalt för vad som helst, om man byggt sitt varumärke. På fråga till publiken om de tror på varumärken svarade faktiskt ett antal ”Nej”. Chockerande.

Efter mig kom Wanja Oberhof grundare av tidningen Niiu, en totalt individualiserad tidning. Snittålder på prenumeranterna är 27 år. Idén är att varje läsare bestämmer vilka nyhetskällor de vill ska fylla sin tidning. Avtal har slutits med ca 20 tidningar och 400 andra källor, ex bloggar.

Niiu behöver 5000 prenumernater för att gå runt, helårsprenumeranter antar man. För de har en speciell modell som liknar kontantkort. Eftersom unga har en verklighet där de reser, flyttar osv osv kanske man inte vill ha en tidning mer än en vecka, månad eller t o m en dag. De senaste tre veckorna har de sålt 2500 ex. Annonsörerna är mycket positiva. Och ändå är tidningen inte lanserad, de är fortfarande i testfas. Den 16/11 sker den riktiga lanseringen. Unge Herr Oberhof, han är rätt i målgruppen, har fått i särklass mest frågor!

Hur viktigt är det pressetiska systemet?

Haft möte med Pressens Samarbetsnämnd, bestående av TU, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet och Publicistklubben diksuterades hur PO och Opinionsnämnden ska finansieras. Grunden är förstås att alla parter tycker att PO/PON fortfarande fyller en viktig funktion för vår bransch.

I alla år har TU betalat 90 % avkostnaderna. Vi tycker att inte det är skäligt utan vill att alla parter, efter en rättvis fördelning, ska dela på en grundplattform. Ett kansli som oavsett antal anmälningar ska kunna debattare etiken inom vår bransch.

Vi kommer inte lägga ned det pressetiska systemet, men frågan är om våra medlemmar ska betala en så stor del av något som så många har ett intresse i?

Debatt debatt debatt

Ikväll är jag med i Svenska PR-företagens debatt på Pressklubben, Vasagatan 50. Temat är ”Hur påverkar det nya medielandskapet och hotet om tidningsdöden journalistiken och pr-branschen?”

Jag ska debattera med Niklas Svensson, TV4, Gabriella Finnborg (Prat PR) och Rolf van Den Brink. Vi blrjar debatten 17.30. Kom gärna dit och lägg er i.

Sanslöst

Sydsvenskan har uppmärksammat omvärlden om att Nobelmuséet censurerat en film av den (på grund av filmen) mördade regissören Theo van Gogh. Ironiskt nog för att Nobelmuséet ansåg att filmen störde deras utställning som handlade om yttrandefrihet,  enligt utställningschef Olov Amelin var den inte var tillräckligt ”sansad”. Helt sanslöst!

Om  Resumés artikel om att jag tar med mig min dotter (för egna pengar) när TU åker till Tokyo är sanslös eller inte ska jag låta vara osagt. Men tack för uppmuntrande mail, sms, twitter från alla er som inser att man faktiskt måste kunna kombinera både att ha barn OCH ett yrke. på Resumé verkar det inte lika självklart. Nästan humor att de valde en bild där jag ser härligt oseriös ut. Både som mamma och VD får jag förmoda.

Att jag sedan kan förstå viljan att dra på nyheten att TU skär personal samtidigt som vi väljer att fullfölja resan till Japan är en annan sak. Att motsatsen vore galen är inte lika nyhetsorienterat. Om vi lägger ned all verksamhet som kostar pengar måste ju alla sluta. Jag tycker inte det är lätt att gasa och bromsa samtidigt som man ska visa respekt för de som drabbas av nedskärningen, men det är nödvändigt.

Teknik och politik

Jag har idag varit på Fokus seminarium om teknik, demokrati, politik och öppenhet. Många bra talare, många bra diskussioner och ändå ganska lite nytt. Ibland behövs inte det.

Obamas arbete med att värva medlemmar via nätet har vi hört förut, nu av ytterligare en amerikan. Men ändå, efter dagen tycker jag att jag fått en ny insikt om det här med sociala medier.

Medierna är inte sociala, det är människorna som är det. Tekniken är statisk, verktygen samma för alla. Obama vann inte valet för att han var bäst på digitalt valarbete, han gjorde det för att han som person ville något och ville engagera fler i detta. Obama bjöd in, och delade med sig. George Bush ville inte mycket, alla var trötta på honom, därför kunde Obamas alternativa ledarstil få starkt fotfäste.

När nu Malmö kommun sjösatt projekt på nätet i hur man kan väcka frågor, eller Stockholms stad erbjuder tekniska tjänster så man kan jämföra dagis så är det bra. Men det löser inte politikernas största dilemma. Det skapar inget politiskt engagemang.

De vill inget annat med tekniken än att få väljare. De är inte mer sociala nu än förra valet. Många gamla hierarkier måste brytas innan väljarna slutar att vara väljare och blir medborgare. (Eller som i tidningarnas värld, läsarna börjar bli människor.)

Obamas ledord är transparens. Den ser vi inte mycket av i Sverige. Den dagen när vi bjuds in i att ta ställning till Mona Sahlins inviter till MP, där V uteslöts. Eller till Alliansens inre strider med de unga ledamöterna som i första skedet orkade gå emot partipiska i FRA-debatten. Den dagen vi får ta ställning till hur partiernas strategier ska se ut, då  blir partierna sociala och börjar engagera och involvera, och då kan man börja prata öppenhet och demokrati på nya villkor. Än så länge är det bara teknisk kosmetika.

Riksdagsfrukost med Kalle Jungkvist

Vi sitter i riksdagen och berättar för sexton folkvalda om hur det är att vara utgivare på webben. Med är Kalle Jungkvist, för att berätta om hur det är i verkligheten. Per Hultengård inleder dock med att berätta för den lagstiftande församlingen om hur rättsläget ser ut, det väcker allmän munterhet men är uppenbarligen på sin plats. Uppmärksamheten är stor.

Kalle beskriver Aftonbladets insteg i världen av läsarkommentarer. Detta startade efter terrorattacken i NYC då Guillou i Aftonbladet raljerade över att Sverige skulle ha en tyst minut. Guillous inlägg väckte en enorm reaktion, 3000 inlägg på en timme. På aftonbladet.se skapades sedan ca 200 olika diskussionsgrupper om allt från bilar till ”Finns Gud” (den senare Aftonbladets mest långlivade forum). Kalle valde att förhandsmoderera de ca 5000 kommentarerna om dagen (genom ca 40 reportrar), och när ett fåtal inlägg slank igenom med rasistisk innebörd blev Kalle fälld för hets mot folkgrupp, vilket innebar att de flesta svenska tidningarna stängde ner sina kommentarsfält.

Så kom Tsunamin. Aftonbladet fick tips från läsare långt innan Persson och andra förstod att ta del av nyhetsinnehåll. Nyhetsinnehållet skapades av läsarna själva. Kvällstidningarna startade efterlyst-sajter. Efter det stod det klart att det var omöjligt att inte längre ha öppet för läsarkommentarer men också hur viktiga läsarna är för en tidnings innehåll.

Efter det har explosionen skett. Med alla nya krav och nya maktförhållanden. Där tidningarna tidigare har haft makten till tolkningsföreträde, med kritik från TV-soffor och kultursidor mot ansvarig utgivare, har makten nu förskjutits till läsarna som riktar sig direkt till reportern. Det förutsätter att alla på en tidning orkar ha en nära relation till sina medborgare och läsare.

Läsarkommentarerna innebär en hel del skit, men grunden är något mycket gott. Kanske något som gjort skillnaden mellan status för svenska och amerikanska tidningsmarknaderna. I USA har många tidningar inte interagerat med sina läsare. I kombination med bristen på en heltäckande distribution så förlorar tidningstitlarna relation  och lojalitet med sina läsare. 

Tonen i läsarkommentarerna är ju, som vi alla vet, inte så rolig. På Aftonbladet bygger de nu en community där de som lägger upp namn och bild där hamnar överst i kommentarerna. Och på frågan om varför Aftonbladet inte publicerar namn trots att man ofta kan få reda på det på nätet är Kalles svar; Vi har vår egen etik och måste bestämma oss för när vi anser att vi ska publicera. Vi måste stå emot opinionen och fatta våra egna beslut.

TU och opinionsbildning

Bosse Hedin har gjort en bra beskrivning om Medievärlden, historia och framtid på Mindpark.

Han liksom en del andra undra varför TU nu så tydligt går ut och ändrar Medievärldens uppdrag. Så här svarar jag honom, men läs gärna hela Bosses inlägg här:

Ett förtydligande avseende opinionsbildningen. 
Vi på TU anser att vår bransch behöver en seriös bevakning. För att sprida kunskap om vår bransch till vår bransch, men även till andra intressenter till vår bransch.
Medievärldens uppdrag är att bevaka dagspressbranschen så att så mycket kunskap som möjligt kan spridas. Hur bevakningen sker, i form av ledare, åsikter, nyheter osv är Axels val. 
Är det att driva opinion? Ja, det kan man naturligtvis säga. Men den opinionen är ett resultat av ett redaktionellt arbete som har sin utgångspunkt i ett vanligt publicistiskt uppdrag – det granskande uppdraget. 
Tidigare har uppdraget att driva opinionen varit luddigt formulerat där Medievärlden har haft att agera TUs röst mot omvärlden. Det har gjort det svårt för chefredaktören att skapa en egen tydlig publicistisk röst.
Vi tror att vi på TU själva ska driva våra lobby- och opinionsverksamhet, men vi tror det blir lättare ju bättre och mer spridd Medievärlden blir!