Michael Martin har tvingats avgå som talman för det brittiska parlamentet på grund av ett avslöjande från The Daily Telegraph. Vad hade hänt om den redaktionen inte funnits? I en tidningslös värld undrar jag vem som med samma trovärdighet hade kunnat göra avslöjandet.
Samma sak med postutdelarskandal. Där post inte når rätt mottagare i ”svåra” områden med många, för svenskar, okända namn. Inte bara där för övrigt. (Även jag saknar post med jämna mellanrum. Avslöjas när man får fakturapåminnelse på en faktura man aldrig sett.)
När ska vi tro att medborgarna kommer sluta värdesätta avslöjande journalistik? När kommer man koppla avslöjande journalistik till prenumerationen?
I morgon kommer inte tidningen i brevlådan:(
Anna Serner 
Har vi inte sett ganska många exempel på att ”medborgarna”, och de nya medierna, är väldigt duktiga på grävande och avslöjanden. Jag tror nog att Huffpost har ett bättre trackrecord än Daily Telegraph, men jag vet inte. Det intressanta är att det inte är en tävling. Att frågan inte är så enkel som ”hur skulle det se ut i en tidningslös värld”.
Den här sortens gräv är otroligt viktiga för demokratin, men jag tror inte det står och faller med tryckpressarna.
Som sagt, den kritiskt granskande och undersökande journalistiken står inte och faller med tryckta tidningar. Snarare tvärtom, skulle jag säga.
Hotet mot ovan nämnda journalistik verkar vara att så få är beredda att betala för den.
Jag tror att ”medborgarnas” kritiska förhållningssätt till sin omvärld sammantaget idag kan avslöja mer än vad journalisterna lyckats göra historiskt. Därmed inte sagt att jag tycker att de grävande journalisterna är överflödiga. Tvärtom. Tillsammans med medborgarna kan journalistiken få en renässans.
Är journalistik alltid beroende av ett tidningshus? I sådana fall är media illa ute. Dags att omdefiniera det från strukturer till innehåll och nytta?
Jag tror bara att även grävande journalister måste få lön. Huffington Post har bara fem betalda journalister. Hur överlever resten i längden. Så det är det jag undrar; Oavsett prenumerationsform eller struktur. Kommer medborgarna vilja betala för grävande journalistik?
Ja, hur kan det komma sig att Huffpo lyckas göra ett så gott arbete med bara fem ”riktiga” journalister. Är det inte DEN frågan vi borde ställa oss, är det inte där det kanske finns ett korn av framtida lösningar?
Hur kan det komma sig att huffpo kan auktionera ut en sommarpraktik, där någon alltså *betalar* för att få jobba där (vad slutade det på, $13000?).
Varför inte lyfta fram de frågorna och se på vad det är de nya företagen gör idag, istället för att fundera på vad vi gjorde igår?
Och eftersom jag har en förmåga att bli missförstådd: ”nej, jag menar inte att tidningarna nya affärsmodell är att auktionera ut praktikplatser!”
Men jag menar att det alldeles uppenbart finns en annan mekanism i rörelse än den vi är vana vid. Inte nödvändigtvis bättre, inte säkert sämre – men helt otvetydigt väldigt, väldigt annorlunda.
Marknaden är så raffinerad, och krass, att den snabbt kommer ge svar på din fråga, huruvida den kommer att vara villig att betala för grävande journalistik, eller inte. I viss mån har man fått tillräckligt med svar, för att agera.
Om marknaden (såväl annonsörer som konsumenter) inte är beredd att betala för den grävande journalistiken så kanske de kommersiella medie/tidningshusen inte ska sälja den.
Om marknaden är intresserad, så bör mediehusen lista ut hur de kostnadseffektivast kan producera och leverera den. Det är inte säkert att de traditionella journalisterna är bäst på att göra det.
Om mediehusen kommer fram till att de inte kan konkurrera med alla ”grävande medborgarjournalister” och/eller få dem att producera/leverera sina alster inom ramen för mediehusens domäner, så kanske de tvingas ta en annan position.
Sen tycker jag Martin Jönsson hade en poäng under paneldebatten på Gräv09 i Örebro. Man ska inte tro att grävande journalistik måste komma från en dedikerad grävargrupp inlåsta i ett rum på redaktionen.
Trevlig helg 🙂
Jag tycker ni sammanfattar det bra. Men eftersom jag också uppenbarligen lätt missuppfattas så menar jag inte tidning=papperstidning. Tidning för mig är det allmänna granskande uppdrag publicister har utövat, och förhoppningsvis även kommer fortsätta utöva i lång tid framöver. Hur man sedan distribuerar och tar betalt är en annan men den stora frågan.
Huffington lyckas med något som ger hopp. Dojans resonemang är också relevant, om än mer graverande. Att om ingen är beredd att betala så kommer ingen vara beredd att leverera.
Och det är det som är min undran – hur mycket är vi som medborgare medvetna om vad publicistiken inneburit för demokratin? En ”tidning” som Huffington Post kan inte tillgodose alla demokratiska behov vi som medborgare har. När man som medborgare har synpunkter på lokal skola, kommun eller beslutsfattande instanser. Orkar Huffington Posts affärsmodell leverera det? Och kan till och med Huffington klara affärsmodellen att man är så ”modern, ball och i framkant” att folk vill betala för att jobba där? Kräver ett STARKT varumärke!
Kanske blir det som mitt beryktade inlägg på 1a april, ”the second mouse gets the cheese”. D v s vi lär oss så mycket av Huffington att den frågan kommer lösa sig. Jag hoppas det!
Jag förstår inte den sanning som säger att en tidning som Huffpo inte kan tillgodose våra demokratiska behov. Varför inte? Jag håller emot och säger att den gör det oerhört mycket bättre än vad dagens lokaltidning gör, för att nålsögat inte är lika smalt.
Nålsögat som beskrivs bra här: http://mediestudier.wordpress.com/2009/05/19/jo-det-ar-vi-som-kan-gora-det/
Håller mest med både Dojan och Jocke. Fr a så är frågan: behöver vi bara ha en affärsmodell? I vissa fall kommer Huff’s affärsmodell vara framgångsrik, i andra fall en ideell affärsmodell – i andra fall kanske det är företag som betalar granskare att bita den hand som föder dem: något som skulle ge tvåfalt tillbaka: företaget får möjlighet att genomlysa sin verksamhet och genom transparensen av publicitet har man ingen chans att mörka eller underlåta att förändra sig. Samhället och medborgarna får också själva avgöra om man kan lita på det som sägs – men desto mer som förändras desto mer skapar det tilltro och förtroende för varumärket. Självklart finns det gigantiska fallgropar men det är en intressant tanke. För vad är det som faktiskt säger att en journalist anställd av ett mediehus är mer objekttiv än en journalist som är anställd för att granska ett företag?
[…] jag läste och sedan deltog i diskussionen på Anna Serners blogg om journalistik och att “riktiga” journalister blir offer när ingen […]